Inför SuperTrumf var vi alla lika

Av Roger Irve Malm (2000-12-29).

I min yngre ungdom spelade vi mycket SuperTrumf. För någon som var, och fortfarande är, brutalt ointresserad av bilars andra kvaliteter än köregenskaper och utseende, är det fortfarande en gåta varför jag kom att tycka om det spelet så mycket. Till skillnad mot min gamla klasskamrat Morgan som var uppfödd med bensin i blodet och olja i håret hyste jag ingen naturlig koppling till SuperTrumf då det avhandlade uppgifter som för mig då var rena skära grekiskan.

Vad var egentligen cylindrar och varför var det viktigt med hästkrafter? Att hästkrafter påverkade bilars hastighet, det förstod jag, men jag kunde inte undgå att notera att vissa bilar faktiskt hade högre maxhastighet än andra trots ett mindre antal hästkrafter. Och vad var det där mystiska kilowatt? Att det hade att göra med hästkrafter det förstod jag men varför hade man två olika värden som handlade om samma sak? Vi skall inte tala om antal varv per minut, det är än i dag något jag inte förstår mig på och inte heller tänker göra försök att sätta mig in i. Nej, för mig var det mer greppbart med termer som max hastighet, längd och vikt.

Förvisso hade jag ett visst bilintresse men ett lite annorlunda sådant. Medan andra barn lekte med bilar samlade jag på modeller på veteranbilar. Och dessa lekte jag inte med. De var vackra att skåda och fick stå i rad på min bokhylla. Om jag skulle leka lekar så skulle det handla om monster och superhjältar, bilar var för trivialt.

Men SuperTrumf fångade mig, varför vet jag inte. Men jag antar att som den tävlingsmänniska jag var, och fortfarande är, så var det just momentet att ha den bästa bilen som tilltalade mig.

Jag tror att min första egna SuperTrumfkortlek var Rallybilar. Mitt favoritkort/bil var där Lancia Stratos, kort nr 1B. Jag tror den enda anledningen till det var den som var allra snabbast. Andra bilar vägde mer, hade fler cylindrar etc., men Lancia Stratos var snabbast och det var ju det som räknades. Jag tror att jag en gång skulle gå ifrån min vana att alltid välja hastighet när jag hade det kortet. Jag valde istället antal hästkrafter och naturligtvis så hade min motspelare, som oftast var min mor, kort nr 1A en Triumph TR 7 och den var en smula bättre än Lancia Stratos. Sådant smärtade då och idag minns man denna episod med nostalgi.

Innan jag slutar måste jag bara skylta för kort nr 6B, i serien Lyxbilar, en Sbarro Royal som utöver att den var 6 meter lång och hade 16 cylindrar dessutom var, och fortfarande är, en mycket vacker klassisk bil.

Tyvärr kom det en kortlek som hette Fantastiska bilar genom tiderna ungefär samtidigt som mitt intresse för SuperTrumf svalnade av. Min lillebror kom att inneha den och det är idag med avund som jag skådar igenom de korten. I alla fall de t o m nr 4D, en vacker Citroën Traction Avant 7CV byggd år 1937. Efter det korten kommer det en massa bilar byggda på 1950-talet och framåt och de har ju inte riktigt samma massiva skönhet som tidigare byggda bilar. Jag funderar på allvar att sno den kortleken från min lillebror. Jag var ju snäll att för länge sedan ge honom mina SuperTrumfkortlekar, vilket jag ångrar bittert idag, och något borde man ju få tillbaka.

Så här efteråt tror jag att det just var så att inför SuperTrumf var vi alla lika. Det handlade inte om kunskaper, det handlade om list och tur. Inte om att ligga under en bil en hel dag och meka med en tvär kardanaxel. Dessutom var det oftast vackra, roliga eller speciella bilar det handlade om och det är alltid lockande. Fast nu för tiden har jag mest den inställningen om kvinnor.

Roger Irve Malm är idag [juli 2008] 35 år gammal, gift och lever ett relativt normalt liv och uppvisar inga synliga men av sitt idoga SuperTrumfspelande.